Jag satt i soffan och det gjorde ont. Det brände till i hjärtat och jag kände hur luften försvann ur mig. Jag vill fly, jag ville springa, jag kände mig instängd i min egen kropp. Jag vill ut, jag ville bort.
Han hade gått vidare. Han hade en ny tjej.
Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag ville inte ha honom tillbaka, jag var lika säker på den saken som jag är säker att tomten aldrig funnits. Men ändå gjorde det ont, ändå försvann luften ur mina lungor och ändå var jag tvungen att trycka tillbaka tårarna. Men inte för jag sakna honom.
Utan för jag kände allt en sista gång.
Blev påmind om den tiden, tiden då vi var en. Jag blev påmind om att han och jag faktiskt en gång älskat varandra, innan allt svek. Innan den plågsamma smärtan. Vi hade älskat varandra.
Det är precis som när en låt som påminner om honom kommer i hörlurarna på väg till jobb. Man känner för en kort stund all sorg och smärta som fanns lämnat där men när låten är slut är allt precis som vanligt igen. Likadant var det här.
Hela relationen spelades upp i huvudet med bilder på oss, lyckliga.
Men det betyder inte att jag vill ha tillbaka det, det betyder inte att jag inte somna med ett leende på läpparna samma kväll som jag blev träffad av det faktumet att vi var över. Det faktumet att vi båda gått vidare på olika håll med olika människor vid våra sidor. Det betyder bara att jag blev påmind en sista gång om hur det var att känna allt de jag känt för honom. En sista gång.
