I ett vimmel av alkohol och människor kom du in. Du kom rakt in i mitt liv och stanna där och gjort ett avtryck jag snart nio månader efter fortfarande tänker på, i alla fall två gånger om dagen. kanske var vi rätt, kanske var vi inte. I alla fall inte nu men stunderna jag tänker på dig slår tanken mig alltid vad vi kunnat bli, vad vi kunnat skapat tillsammans. Du och jag.
Men det aldrig blev så.
I vimlet av alkohol och människor stod vi och försökte reda ut våra känslor, höll varandra i händerna och skulle sätta ord på hur varför vi inte kan sluta med varandra. För en sekund hoppades jag vi skulle kunna lämna hand i hand och bara få vara med varandra. Men vi båda vet att det inte hade gått. För när vi avslutat samtalet var det som att vi spolade tillbaka tiden, låtsades att vi aldrig stod där nära varandra på ett dansgolv med människor runt omkring oss men världen hade stannat vid oss. För en sekund existerade ingenting annat än vi två. En stund vi aldrig haft innan mer än när vi umgåtts i min säng. Men vi kom aldrig längre än så.
För vår historia började i ett vimmel av alkohol och människor och den avslutades i ett vimmel av människor och alkohol.
Kommentera