Återigen har vi fått ett bevis på var psykiskt ohälsa leder oss människor. Åter igen blir man rädd för förväntningarna som ligger och vilar på våra axlar. Att man en dag inte ska orka stå upp, att man en dag ska vakna och inte vilja gå upp från sängen. För visst är det så det börjar? Att man en dag vaknar och inte orkar gå upp från sängen, att man helt enkelt inte kan, visst är det så?
Vi skapar en prestationsångest och normer vi som personer inte klarar av att leva efter. Det säger en hel del att ökningen på depressioner har ökat till sjuttio procent mellan åldrarna 18-24 år. Jag tror inte jag behöver säga mer om det. Vår, min generation sliter sig själva itu med stress, ångest och depressioner. För mig var depression och uttrycket ”gå in i väggen” så långt ifrån min verklighet, det var något man gjorde som äldre, när man arbetat i många år. Det gjorde man inte i min ålder, men idag blir det allt mer bekant vad det faktiskt innebär. Och idag går man in i väggen som tjugo åring. Idag har det blivit min verklighet att man går in i väggen, vadå? Det är väl inget speciellt? Jag tror inte jag har händer nog att räkna upp antalet i min omgivning det inträffat de senaste åren.
Vi bevisar att det spelar ingen roll om vi går ut i en dokumentär och säger inför en hel värld att man mår psykiskt dåligt och är utmattad, ingen lyssnar ändå, inte ens som du kallar dig för avicii. Förväntningarna och pressen försvinner aldrig, det spelar ingen roll hur vi väljer att stoppa det för om inte det räcker att vi är öppna och ärliga om det, vad räcker då?
I vår värld, i vår generation är man duktig om man jobbar 23 timmar av dygnets 24 timmar och helst ska man väl plugga på heltid då också. och för att vara ännu bättre så har du gärna feber när du arbetar ditt långpass också.
För visst är det så? Vi är duktiga som arbetar ihjäl oss och tappar fotfästet riktigt jävla rejält.
Men visst är vi duktiga och framgångsrika människor.
