5 juni 2014.
Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var min student. Äntligen var det min tur att springa ut med den vita mössan på huvudet. Äntligen var det jag som fick vara salongsberusad från tidig morgon till sen kväll. Det var jag som skulle skrika " för jag har tagit studenten, fyfan vad jag är bra" Det var jag som skulle hoppa och skutta av glädje på ett flak genom Helsingborgsgator tillsammans med resten av Helsingborgs studenter. Det var min dag.
Grattis till studenten-smsen tog över mobilen. Stoltheten i mina föräldrars ögon när jag sprang ut genom Olympiasdörr var stor. Hela min familj var samlad både på skolan och hemma och jag kunde inte vara mer lycklig över det. Men hans frånvaro lyste starkare än någonsin. Hans grattis sms eller samtal kom aldrig så som de andra gjorde. Killen jag var upp över öronen kär i som jag även då tilltalade som min pojkvän närvarade aldrig på min student. Den bästa dagen i mitt liv.
Han kom aldrig. Och faktum med att inte ens det kunde förstöra min dag. Det blev ett bevis på att jag visste att han inte platsa där, att sitta på en stol i min trädgård tillsammans med min underbara släkt. Han gav mig svart på vitt att han inte heller hade en plats i mitt liv dagarna efter de.
Kommentera