Minns du den natten i maj?
Natten var totalt sömnlös. Natten som var fylld av hårda och tomma ord. Minns du den?
Jag minns.
Jag minns tydligt.
Och mest av allt kommer jag ihåg att vi lämnade varandra. Vi lämna varandra och skrev att vi ville dö utan varandra. För om vi inte hade varandra skulle vi dö. Långa sms om hur mycket vi både hata och älska varandra. För det gjorde vi. Vi älska varandra.
Vi skulle lämnat varandra där. Vi skulle låtit oss dö ett tag utan varandra, för efter detta var jag som död inombords. Inget blev sig likt. Ingenting blev som månaderna innan. Vi var likt två personer som älska varandra men vi hade tagit död på varandra, det var som vi hade tagit varsin yxa och styckat hjärtat i hundra, ja om inte tusen bitar.
Jag försöker och försöker känna den smärtan igen, jag vill veta vad det var som gjorde att jag tyckte allting var värt det. För det gjorde jag. Jag tyckte varje dag, minut och sekund av självtortyr var värd det. Jag vill känna det igen. För att förstå mig själv.
Det går inte.
Och jag kan inte förstå hur jag kunde låta mig själv att falla så lågt. Hur jag glatt kunde låta både dig och mig själv ta i sönder mig så djupt och rent ut sagt förjäkligt jävla djupt.
Till vilken nytta? Mer än att jag fick återuppstå. Och bara de i sig är en jävla smärta. Jag minns natten, varje sekund av den. Det var den 18 maj 2014. Men jag kan inte längre känna smärtan och lidandet.
Kommentera