Det var i tvåan på gymnasiet som min lärare i journalistik gav oss uppgiften att hålla ett tal för klassen. Det var i tvåan på gymnasiet som jag höll ett tal om det vi kallar psykisk ohälsa.
Där stod jag som sjutton åring och försökte tala om för mina klasskamrater att allting handlar om acceptans. Det eviga accepterandet om vilka vi är. Det som fortsätter och förföljer en ännu trots att det gått fyra år. Och vet ni vad? Jag tror de kommer fortsätta att förfölja både mig och er. För bättre blir det inte.
Aldrig någonsin har jag haft så många i min omgivning som är sjukskrivna, gått in i väggen, kämpar med vardagen och för att inte prata om den ständiga prestationsångesten eller den dåliga självkänslan många har. Min lista bli hur lång som helst för den psykiska ohälsan finns bland oss, ständigt. Och jag tror och håller fast vid att det tyvärr är vi människor som själva är den till lags. Men inte för vi medvetet vill må sämre. Snarare att vi alltid stävar efter att bli lyckligare, bli rikare, helt enkelt bli bättre. Vi glömmer vad vi faktiskt har. Vi blickar enbart på vad vi inte har.
Vi stävar efter att bli en yttre fasad, den betong väggen vi bygger upp för andra och det vi jämför oss med. Vi jämför oss med en stor fasad, något som inte ens existerar.
Något som även jag gjorde. Men någonstans på vägen så insåg jag att jag ville tillbaka till den sjuttonåringen som stod och försökte tala om vad att acceptera sig själv handla om. Så jag ringde, jag ville prata med någon (ja mamma,pappa och vänner, osvosv som jag aldrig sa något till) jag ville prata om dessa spökande tankarna som hemsökte mig ibland. Jag fick vänta två månader på tiden. Dagen innan ville jag avboka tiden, men när klockan var 01.00 gick de si sådär. Jag vaknade på morgonen av ett avboknings sms på grund av sjukdom och de skulle återkomma med ny tid. Har jag fått en ny tid? Har någon ring? Svar Nej.
Tänk om jag var en av de personerna som kämpade med tanken av att ens vilja gå upp på morgonen och mötts av detta. Två månaders lång kö, avbokning utan återkopplande. Tror ni de är många som ringer om en ny tid? Jag har inte gjort de i alla fall. Men jag tror ni förstår poäng jag vill komma till. Att det både är absurt och tragiskt. Tänk att i två månader måndag- fredag öppning till stängning har varit fullbokade av människor som vill ha hjälp på ett eller annat sätt. Människor som lider av psykiskt ohälsa och vårt samhälle kan inte ens hjälpa alla.
Så kanske borde fler sjutton åringar stå i skolan och berätta för varandra vad det handlar om, att ta chansen att få vara unik, att tror på oss själva och inse att vi inte blir lyckligare än vad vi själva låter oss vara.
Kommentera