14/9-2013
Jag valde mig själv
Vi satt där återigen på samma äng men på en annan bänk i en annan situation några månader efter. Men tårarna var där fortfarande, den skakiga rösten man får av att trycka tillbaka gråten fanns kvar. Vi bara satt där med tårarna i ögonen, sa att vi älskade varandra trots att vi innerst inne visste att detta var slutet. Slutet på den sjuårs relation som vi hade kämpat för. Den relationen vi tillsammans hade tagit kål på. Den relationen jag valde att avsluta. När orden "jag vill inte mer" uttaldes från min mun, eller rättare sagt flög ur min mun visste jag att det var såhär det skulle förbli. Att lämna någon som jag älskade så, som jag brydde mig så mycket om trodde jag skulle vara omöjligt, och det fanns aldrig på kartan att det skulle bli så. Jag hade varit för naiv, för rädd för att min värld skulle rasa. Det hade ju alltid varit han och jag oavsett vad. Allt som ett förhållande inte ska klara av, klarade vi. Vi utmanna ödet, vi utmanade hur mycket ett hjärta klarade av.
Jag gjorde mitt klokaste val: I chose to listen to my mind instead of my heart.
Jag slutade hoppa, började springa, tills jag gick för att sedan till sist bara krypa för oss. Jag hade inga chanser att ge, jag visste hur det skulle bli. Ungefär som att varma mat som redan varit varmt, det blir aldrig lika gott. Ett förhållande där gnistan slocknat går inte att tända igen, en tändsticka som slocknat är svårt att tända igen. Precis så.
Jag slutade vara naiv, lät min värld att rasa om den skulle behöva det. Den dagen gick jag hem omedveten om att nyss gjort mig själv en tjänst, en tjänst där jag fick chans att bevisa hur stark jag är, hur livet inte alls rasar samman, att smärta kan gå över och att jag förtjänade att inte bli tagen för givet.
Jag valde mig själv framför kärleken
Kommentera